Motion till Kyrkomötet 2000:73 av Bengt Olof Dike om att avveckla anslagsmottagaren Ansgarsliden

Kyrkomötet KMot 2000:73

Motion med anledning av skrivelse KsSkr 2000:8

Tvärtemot skrivelsens slutsats att en avveckling av Ansgarsliden (SKUC och SKUAB) inte ens bör övervägas, finns varken ekonomiska eller verksamhetsmässiga skäl för att Svenska kyrkan skall driva den vidare och – utöver hittills inpumpade och ofattbara mångmiljonbelopp – riskera nya förluster. Att på basis av verksamhetssiffror för ett enda år (1999), och som knappt har hunnit torka på papperet innan de officiellt åberopas i detta syfte, binda sig för fortsatt drift av anläggningen är såväl förhastat som ekonomiskt helt otillfredsställande. Det förefaller, tillspetsat uttryckt, som om slutsatsen först har satts på pränt och argumentationen för den därefter har formulerats.

Detsamma kan tyvärr sägas om den anslutande s.k. behovsanalysen gällande utbildning på nationell nivå. Bortsett ifrån att den går helt på tvärs emot slutsatsen i det genomarbetade betänkandet om kyrkans utbildningsorganisation för fem år sedan (1995:10), har den inte alls berört kvalitéten på den utbildning som bedrivs vid Ansgarsliden. I stället framtonar ett hastverk, ägnat att ”bevisa” nödvändigheten att även i fortsättningen driva Ansgarsliden, fast rapporten egentligen också kan tolkas som ett stöd för den motsatta åsikten.

Det finns heller ingen utbildning vid anläggningen som inte kan bedrivas i andra tillgängliga kyrkliga kursgårdar och folkhögskolor. Här skall också erinras om att det nu finns sammanlagt 148 folkhögskolor i landet – en ökning med tolv (12) under de senaste fyra åren! I Mälardalsområdet är utbudet av folkhögskolor, kursgårdar och andra utbildningsanstalter stort. Inget av Svenska kyrkans stift i detta område har velat ta ett särskilt ansvar för Ansgarsliden.

Däremot har det statliga stödet som sådant till dessa skolor inte ökat, vilket är ett observandum i sammanhanget.

Att Ansgarslidens (alltså rätteligen SKUC och SKUAB) ekonomi under 1999 ostridigt har förbättrats är en följd av beslutet vid 1998 års ombudsmöte att begära inte mindre än 35 miljoner kronor från Kyrkofonden för att lyfta av SKUC:s stora skuldbörda. Det framgick klart av beslutet och den långa debatt i ombudsmötet, som föregick detsamma, att inget av den summan skulle användas för driften. Icke desto mindre har SFRV-styrelsen (Kyrkostyrelsen) gått vid sidan av beslutet och av den anslagna summan låtit fem (5) miljoner gå till driften! Redogörelse för detta kan läsas på sidorna 6 och 7 i skrivelse 2000:8. Att på detta sätt negligera ombudsmötets beslut är, anser jag, principiellt och demokratiskt allvarligt och kan inte rättfärdigas av SKUAB:s då akuta ekonomiska situation. Uppenbarligen finns det en beklaglig prestigefaktor med i de avgöranden, som styr besluten gällande Ansgarslidens framtid. Det innebär i sin tur att sakliga ekonomiska och utbildningsmässiga avgöranden inte ytterst blir avgörande. Om så hade varit fallet skulle kursgården redan ha varit avvecklad, särskilt som anslagen, subventionerna, kapitaltillskotten, sedan 1986 har varit smått astronomiska. Här hänvisas då åter till dels sammanställningen 1998 (StSkr 1998:504) gällande SFRV:s ekonomiska engagemang genom årlig rikskollekt samt anslag från SFRV och Stödfonden på sammanlagt 34,5 miljoner, dels byggnadsinvesteringar 1985-1995 på 22,2 miljoner och därefter cirka 40 miljoner (uppförandet av Västergården m.m.), dels också till ovannämnda 35 miljoner kronor från Kyrkofonden, vilken dessförinnan även har givit 5,35 miljoner till avveckling av personal.

Till detta skall också läggas aktieägartillskott för SKUAB på 5 miljoner kronor. Och en oredovisad (miljon)summa för ”bidrag till kurser, konferenser och seminarier som anordnats på uppdrag av och/eller i samverkan med de kyrkliga nämnderna på nationell nivå”. I runda tal således cirka 145 miljoner kronor, stats- och landstingsbidragen då oräknade. 1985-1997 uppgick de till 62,5 miljoner kronor.

Den här summariska sammanställnigen ger alltså en bild av vilka ofattbara kyrkliga subventioner som har givits till en enda anläggning genom åren; trots att Kyrkofonden stått för ett belopp på 35 miljoner, som alltså ungefär motsvarar kostnaderna för hela Västergården, har Ansgarsliden problem med att kunna ”gå runt”.

Att fortsätta driften i Svenska kyrkans regi på basis av ett enda års förvisso något ljusare siffror (genom att Kyrkofondens 35 miljoner kraftigt minskat räntebördan) är därför oförsvarligt, samtidigt som det alltså inte kan påvisas något dokumenterat utbildningsbehov för kyrkan på nationell nivå som bara kan tillgodoses i Ansgarslidens byggnader.

De redan i min motion 1997 (Omot 1997:515) framförda motiven för en avveckling av kursgården kvarstår därför i grunden oförändrade; kyrkan behöver, i sin fria samfundsställning, mer än någonsin tidigare, hushålla med sina begränsade ekonomiska resurser och undvika alla subventionsfällor av det slag som Ansgarsliden bevisligen och i skrämmande tal har varit! Kyrkan måste förvalta sitt pund på ett klokt och förnuftigt sätt, samordna det nationella utbildningsbehovet med stiftens och på olika sätt försöka uppnå rationaliserings- och effektivitetsvinster.

En avveckling snarast möjligt av den aktuella anläggningen ter sig därför som den enda rimliga och ekonomiskt förnuftiga vägen och drabbar alltså ingalunda utbildningen som sådan. På sidan 39 i skrivelse 2000:8 uppställs felaktigt ett hinder för avveckling genom påståendet att de tre stiftarna av SKUC måste vara överens om en försäljning. Saken avgörs av SKUC:s styrelse, där Svenska kyrkan innehar majoriteten!

Då blir mitt yrkande i konsekvens av ovanstående

att Kyrkomötet ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att avveckla SKUAB samt tillika avveckla kyrkans engagemang i SKUC.

Norrköping den 14 april 2000

Bengt Olof Dike